I gårkväll fick jag Liten i säng i hyfsad tid och utan en massa tramsande. Liten sov och vi tittade på Blåsningen och när grabben kommit i säng tittade maken och jag på en hyr film. Lagom till när filmen var slut kunde Liten inte längre sova på grund av grabbens hostande och Liten var helt förtvivlad, kunde inte komma till ro igen i sängen utan jag fick ta upp Liten i famnen och vyssa som när Liten var liten. Fast 12kg barn är ganska så svårt att stå en längre tid o vyssa, så jag valde att gå in i stora sängen med Liten. Där kom vi båda till ro. Jag satt med Liten i famnen som när Liten var liten och tittade på mitt barn, en sån fantastisk och obeskrivbar känsla fyllde hela min kropp. Ett så litet och perfekt Liten i min famn. En dröm som jag aldrig vågade drömma klart, blev verklighet och jag kan tidvis inte riktigt ta in det känslomässigt i kroppen. Liten somnade tryggt i min famn, hörandes mitt hjärtljud och jag bara njöt av stunden.
Så hörde jag grabbens hostande och ett dåligt samvete spreds i min kropp. Han behövde mig han också, egentligen var det väl han som behövde min omvårdnad mest, med tanke på att han mådde dåligt. Där jag satt med Liten i famnen tänkte jag tillbaka till när grabben kom till oss, storleks mesigt som Liten, vikt och längd men äldre, det fungerade aldrig att riktigt sitta så med honom i famnen. Visst ville och kunde han sitta i famnen och visst kunde vi trösta honom i famnen när han blev ledsen men så där riktigt avslappnat och följsamt, satt han aldrig i min famn. Vi var aldrig så nära. Jag kom aldrig att känna mig så nära honom som jag just nu känner mig nära Liten.
Jag undrar mycket om olyckskorparna har delvis rätt när de säger att man inte kan älska ett adoptivbarn lika mycket som ett egen fött barn. Jag tänker klart att det finns undantag även här. Jag tänker mig att de som tidigare fått förmånen att växa med ett alldeles nyfött barn kanske har lättare att få till den riktigt ömmande relationen till sitt nyligen lite äldre adopterade barn, än mig som inte gjort dessa erfarenheter innan grabben. Jag fick liksom en färdig kille, en kille som kunde så mycket. Kanske var det jag som inte kunde hantera honom som ett mindre barn än som det barn han var eller så hade han helt enkelt haft för många separationer tidigare för att våga lita så fullständigt på mig och maken som Liten gör.
Efter att Liten kommit i familjen är jag ju väldigt medveten om att han, grabben, är en väldigt liten kille i en ”stor” kropp. Jag menar att han gärna vill vara liten men vet inte riktigt hur o det vet kanske inte jag i heller. Han blir väldigt känslig när jag har Liten för mycket i famnen eller på annat vis tillbringar tid med Liten. Det är väldigt orättvist när Liten får sova i våran säng om inte han får. Det kan bli hysteriskt jobbigt för honom. Det hjälper föga att berätta att Liten åker snabbare än blixten in i sin egen säng när Liten har somnat och jag kan lyfta över Liten från vår säng till Litens egen säng. Det är orättvist. Han glömmer också ofta att det faktiskt finns kvällar som han får lov att somna i våra sängar för att bli överflyttad sen, eller att han faktiskt kan komma in till oss på nätterna och lägga sig hos oss, det kan inte Liten, eller att han kommer in på mornarna till oss o myser hos oss innan vi går upp o äter frukost. Han är en stor kille som själv vill tvåla in sig i duschen men väldigt liten som inte kan torka sig utanför duschen. Han vill väldigt gärna ha hjälp men man får inte säga till honom hur han skall göra, då blir han arg och sur.
Det låter väl ungefär som en kille som är på väg in i en ny fas, en fas som vi alla har varit i eller skall in i. Även Liten en dag. Men när han påvisar sitt misstyckande för mig, att jag är för mycket med Liten, blir jag sårad. Inte för att han tycker så, utan för att jag inte lyckats bättre. Hans sårade känslor är ju beviset/betyget för min arbetsinsats och det känns som om jag misslyckats. Det hela kompliceras sen av att Liten ger så otroligt mycket okomplicerad kärlek o ömhet tillbaka. Det gör väl grabben också men på ett helt annat plan, ett annat sätt liksom. Grabben är ju lite för stor för kramar o pussar i vissa situationer eller att sitta i knäet på oss när det finns andra i närheten och även när vi är själva. Han har ju även börjat upptäcka skillnaden mellan könen och tycker det är väldigt spännande att vara nära när jag går på toaletten, står i duschen eller när han på andra sätt ser skillnaderna. Själv börjar jag också bli lite prydd av mig i hans närhet. Allt detta är väl helt naturligt i alla familjer men samtidigt skapar det någon form av distans oss emellan som han inte har med sin pappa.
I allt detta, kanske normala, kan jag inte låta bli att fundera på om det är adoptionen (det faktum att han kom som lite äldre) av honom som skapat denna lilla klyfta mellan oss eller om det är helt normal när en liten kille växer o blir lite äldre. Hade det varit annorlunda om han kommit till oss som Liten kom eller om jag själv fött honom? Jag är väll egentligen inte så rädd för anledningen som jag är rädd för vad han egentligen tycker och själv väljer som anledning till det. Jag försöker jobba på det och har hittat många olika knep och situationer att utnyttja och ta till när de bjuds på för att försöka få oss att jobba på en eventuell skadad anknytning, men ibland är det jobbigt att brottas med tankarna. Gör man det i ”normala/vanliga” familjer också?
När jag då satt i går med Liten i famnen och fylldes av misslyckande känslor, eftersom jag inte kunde klona mig och vara hos grabben samtidigt, valde jag ganska snabbt att lägga ner Liten i min säng och gå in till grabben. Redan tidigare hade vi pallat upp med filtar under madrassen för att hans huvud skulle komma upp lite, vatten vid sängkanten och Alvedon. Nu ville han ha en rostad macka och den fick han mot mina principer äta i sängen. Jag hämtade kudde och en filt, la mig i sängen hos honom och jag tror inte det dröjde så värst länge innan vi båda sov. När jag sen vaknat, burit in Liten i sin säng, var det riktigt skönt att krypa ner i sin egen säng med gott samvete att man ändå fått gjort allt i ens makt för att få grabben att må bra i sin sjukdom.
Kanske är det så att jag har för höga förväntningar både på mig själv som mamma till ett adopterat barn och på grabben, en tro om att han kommer att sätta mig som den största syndabocken till sitt annorlundaskap som adopterad.
Det är jobbigt att tänka och känna.