Bygglov

I kväll har vi tittat på Bygglov. Grabben tycker det är kul med byggprogram men roligast är Arga Snickarn, jag håller nog med honom. Men i dag blev jag verkligen imponerad av Mija. Altanen blev väldigt vacker, synd man inte kan ha en sådan här hemma.

Bilden är tagen på Bygglovs hemsida.

Brandsläckare

Jag var inom en inrednings blogg för några dagar sedan som på Rusta hittat en vit brandsläckare. I dag vill man liksom inte längre ha en röd brandsläckare ståendes i hemmet, passar troligen inte till resterande utav inredningen. Men det har nog blivit väldigt modernt med att inreda ”klokt” som det är med en brandsläckare nära till hands.

   

Tråkigt bara att det skall vara sådan skillnad på priset för visst är den vita lite finare ?   Vit 499:- och Röd 269:-

Barnängens hallondoftande schampo

Efter en morgon i slöhetens tecken tog jag med mig Liten till badrummet och satte på Liten sina kläder för dagen. Själv stannade jag kvar en stund vid vasken och spegeln, funderade på hur jag skulle få denna trötta varelse att vakna och se ordentlig ut.

Liten hade hittat in i duschen, dörrarna kan inte längre hålla Liten på utsidan men jag var inte så stressad, det var senast i går kväll någon varit där inne så det skulle inte vara blött. Jag hörde Liten: -mamma! –mamma! –mamma – Mamma men ignorerade Litens alla försök att kalla på mig. Kanske dumt. Liten blev tyst. En härlig hallon doft spreds sakta i badrummet och jag hörde ett klappande ljud.

Utan linser eller glasögon går jag runt duschhörnan och skall försöka se vad Liten gör. Jo jag ser schampoflaskan i handen, den röda ”fläcken” på golvet och den ena foten så fint mitt i allt, guppandes upp och ner när den från ger sig det klappande ljudet.

Nu kan grabben inte tvätta håret.

Adoptionstankar

I gårkväll fick jag Liten i säng i hyfsad tid och utan en massa tramsande. Liten sov och vi tittade på Blåsningen och när grabben kommit i säng tittade maken och jag på en hyr film. Lagom till när filmen var slut kunde Liten inte längre sova på grund av grabbens hostande och Liten var helt förtvivlad, kunde inte komma till ro igen i sängen utan jag fick ta upp Liten i famnen och vyssa som när Liten var liten. Fast 12kg barn är ganska så svårt att stå en längre tid o vyssa, så jag valde att gå in i stora sängen med Liten. Där kom vi båda till ro. Jag satt med Liten i famnen som när Liten var liten och tittade på mitt barn, en sån fantastisk och obeskrivbar känsla fyllde hela min kropp. Ett så litet och perfekt Liten i min famn. En dröm som jag aldrig vågade drömma klart, blev verklighet och jag kan tidvis inte riktigt ta in det känslomässigt i kroppen. Liten somnade tryggt i min famn, hörandes mitt hjärtljud och jag bara njöt av stunden.

Så hörde jag grabbens hostande och ett dåligt samvete spreds i min kropp. Han behövde mig han också, egentligen var det väl han som behövde min omvårdnad mest, med tanke på att han mådde dåligt. Där jag satt med Liten i famnen tänkte jag tillbaka till när grabben kom till oss, storleks mesigt som Liten, vikt och längd men äldre, det fungerade aldrig att riktigt sitta så med honom i famnen. Visst ville och kunde han sitta i famnen och visst kunde vi trösta honom i famnen när han blev ledsen men så där riktigt avslappnat och följsamt, satt han aldrig i min famn. Vi var aldrig så nära. Jag kom aldrig att känna mig så nära honom som jag just nu känner mig nära Liten.

Jag undrar mycket om olyckskorparna har delvis rätt när de säger att man inte kan älska ett adoptivbarn lika mycket som ett egen fött barn. Jag tänker klart att det finns undantag även här. Jag tänker mig att de som tidigare fått förmånen att växa med ett alldeles nyfött barn kanske har lättare att få till den riktigt ömmande relationen till sitt nyligen lite äldre adopterade barn, än mig som inte gjort dessa erfarenheter innan grabben. Jag fick liksom en färdig kille, en kille som kunde så mycket. Kanske var det jag som inte kunde hantera honom som ett mindre barn än som det barn han var eller så hade han helt enkelt haft för många separationer tidigare för att våga lita så fullständigt på mig och maken som Liten gör.

Efter att Liten kommit i familjen är jag ju väldigt medveten om att han, grabben, är en väldigt liten kille i en ”stor” kropp. Jag menar att han gärna vill vara liten men vet inte riktigt hur o det vet kanske inte jag i heller. Han blir väldigt känslig när jag har Liten för mycket i famnen eller på annat vis tillbringar tid med Liten. Det är väldigt orättvist när Liten får sova i våran säng om inte han får. Det kan bli hysteriskt jobbigt för honom. Det hjälper föga att berätta att Liten åker snabbare än blixten in i sin egen säng när Liten har somnat och jag kan lyfta över Liten från vår säng till Litens egen säng. Det är orättvist. Han glömmer också ofta att det faktiskt finns kvällar som han får lov att somna i våra sängar för att bli överflyttad sen, eller att han faktiskt kan komma in till oss på nätterna och lägga sig hos oss, det kan inte Liten, eller att han kommer in på mornarna till oss o myser hos oss innan vi går upp o äter frukost. Han är en stor kille som själv vill tvåla in sig i duschen men väldigt liten som inte kan torka sig utanför duschen. Han vill väldigt gärna ha hjälp men man får inte säga till honom hur han skall göra, då blir han arg och sur.

Det låter väl ungefär som en kille som är på väg in i en ny fas, en fas som vi alla har varit i eller skall in i. Även Liten en dag. Men när han påvisar sitt misstyckande för mig, att jag är för mycket med Liten, blir jag sårad. Inte för att han tycker så, utan för att jag inte lyckats bättre. Hans sårade känslor är ju beviset/betyget för min arbetsinsats och det känns som om jag misslyckats. Det hela kompliceras sen av att Liten ger så otroligt mycket okomplicerad kärlek o ömhet tillbaka. Det gör väl grabben också men på ett helt annat plan, ett annat sätt liksom. Grabben är ju lite för stor för kramar o pussar i vissa situationer eller att sitta i knäet på oss när det finns andra i närheten och även när vi är själva. Han har ju även börjat upptäcka skillnaden mellan könen och tycker det är väldigt spännande att vara nära när jag går på toaletten, står i duschen eller när han på andra sätt ser skillnaderna. Själv börjar jag också bli lite prydd av mig i hans närhet. Allt detta är väl helt naturligt i alla familjer men samtidigt skapar det någon form av distans oss emellan som han inte har med sin pappa.

I allt detta, kanske normala, kan jag inte låta bli att fundera på om det är adoptionen (det faktum att han kom som lite äldre) av honom som skapat denna lilla klyfta mellan oss eller om det är helt normal när en liten kille växer o blir lite äldre. Hade det varit annorlunda om han kommit till oss som Liten kom eller om jag själv fött honom? Jag är väll egentligen inte så rädd för anledningen som jag är rädd för vad han egentligen tycker och själv väljer som anledning till det. Jag försöker jobba på det och har hittat många olika knep och situationer att utnyttja och ta till när de bjuds på för att försöka få oss att jobba på en eventuell skadad anknytning, men ibland är det jobbigt att brottas med tankarna. Gör man det i ”normala/vanliga” familjer också?

När jag då satt i går med Liten i famnen och fylldes av misslyckande känslor, eftersom jag inte kunde klona mig och vara hos grabben samtidigt, valde jag ganska snabbt att lägga ner Liten i min säng och gå in till grabben. Redan tidigare hade vi pallat upp med filtar under madrassen för att hans huvud skulle komma upp lite, vatten vid sängkanten och Alvedon. Nu ville han ha en rostad macka och den fick han mot mina principer äta i sängen. Jag hämtade kudde och en filt, la mig i sängen hos honom och jag tror inte det dröjde så värst länge innan vi båda sov. När jag sen vaknat, burit in Liten i sin säng, var det riktigt skönt att krypa ner i sin egen säng med gott samvete att man ändå fått gjort allt i ens makt för att få grabben att må bra i sin sjukdom.

Kanske är det så att jag har för höga förväntningar både på mig själv som mamma till ett adopterat barn och på grabben, en tro om att han kommer att sätta mig som den största syndabocken till sitt annorlundaskap som adopterad.

Det är jobbigt att tänka och känna.

Har ännu inte vaknat för dagen

Klockan är förmiddag och jag har ännu inte vaknat, jag är så otroligt trött i kropp och knopp. Vi är alla utom maken hemma, grabben är sjuk, hostig, hes och febrig, Liten är snorig och varm. Förmiddagen har vi tillbringat liggandes framför TV:n. Jag har haft ett öga på Liten och ett öga sovandes.

Jag är så trött så jag vet inte vart jag skall ta vägen, men måste försöka komma i gång.

Skyddad: Något positivt

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Tisdag

I går var jag ganska duktig tillsammans med min nya stegräknare. Först var Liten o jag ute en rejäl runda och innan vi skulle hämta hem grabben stack vi i väg o handlade en liter mjölk. Snön och oplogade gator gjorde att jag valde att ta gångstigarna och det medförde ett antal extra steg. På kvällen gick jag tillsammans med en annan mamma o lämnade våra barn på scouterna, fortsatte traska i en timma innan jag hämtade en pappa till den tredje ungen och gick till scoutgården för att hämta våra barn. En sammanlagd runda på ca 16000steg, varav ca 8000 steg var aerobic steg.

Himla nöjd med mig själv men inser ju klart att detta inte kommer att bli vardagligt även om det skulle behövas.

I dag fick jag ta cykeln till AF för att hinna komma i tid, skulle vara där kl 9.00 och lämnar Liten på dagis kl 9.00, det är svårt att hinna i tid även med cykel. Jag cyklade inom ICA för att hämta en beställd försändelse och kartongen var så stor så jag kunde inte cykla med den utan fick ha den liggandes på cykeln och le cykeln hem. Några steg blev det.

Nu (middagstid) kommer snön och det skall tydligen komma en hel del. Alltså blir det ingen ordentlig runda i dag. Dessutom skall vi handla, så jag vet nog vad jag skall göra allt.

Maken och en annan fukt/syll kille har varit här hemma i dag. Vi har diskuterat och det verkar som om den ”avfuktande uppståndelsen” kommer att utebli. Jag kommer att ha en fungerande diskmaskin men jag kommer att ha ett upprivet golv och en värmefläkt ståendes o värma. Jag slipper ”plaströret” liggandes i hela huset – jo för så skulle det gått till.

Hoppas bara att det blir som nu (i dag) bestämts.

Ibland har jag solsken i sikte, fast ofta är det molnigt

Skyddad: Mina tankar och funderingar

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

I dag

Under natten har det kommit lite mera snö hos oss. Just nu är det uppehåll och plusgrader, inte alls bra med tanke på att det ligger så mycket snö som håller på att smälta bort.

I helgen fick jag en ny stegräknare som skall har en 97-100% säkerhet, det känns bra. Kanske kan jag komma i gång igen med att verkligen gå promenader på dagarna så jag får motionerat lite. Egentligen ville jag ha en enkel variant och har letat ganska febrilt sedan min förra gick sönder i klämman, men inte hittat någon. Nu var jag i hälsokostaffären där jag köpt den gamla för att köpa en ny sådan. De hade inte de gamla mera utan en ny variant som är betydligt mera avancerad, på gott o ont.

Bilden kommer ifrån: Vetek

I dag har jag gått tillsammans med Liten en runda på nästan 6000 steg och av dem har jag gått 4500 steg som räknas som aerobic steg dvs att jag gått mer än 60 steg i minuten, tydligen förbränner man mera då. Den berättar hur många kalorier jag har förbränt under dagen, tyvärr säger den inget om intaget – det får jag hitta från annat håll. Den räknar ut hur långt jag gått, i kilometer. Den sparar mina steg i 7 dagar och den visar mig vad klockan är. Nu vill jag ha en bra våg också, som också kan säga mig mycket mer än bara vikten. Vikten är ju ganska ointressant, det intressanta är ju vad kroppen har mest av, muskler eller fett.

Söndagsstek

I morse hade vi världens diskussion om vem som skulle gå upp och ta barnen och vem som skulle ta frukosten. Jag tog barnen och maken tog frukosten.

Det rådde halv snöstorm utomhus, stora flingor som trillade till marken och så lite blåst ovanpå det. Det kom kanske någon enstaka centimeter.

Vi har haft städdag i dag och jag måste säga att huset är helt underbart i detta skick. Nu börjar dock leksakerna inta husets alla centimetrar igen men om jag försöker se bortom allt detta är det härligt med nystädat hus.

Grabben har en kompis här hemma och Liten får vara med i leken. Det spelas också datorspel och/eller Tv spel.

Maken fixar lite kontorsarbete med bland annat skrivning av fakturor och att räkna på nya jobb.

Själv sitter jag lugnt vid datorn i köket och har stenkoll på Söndagssteken i ugnen. Snart är det dags att skala potatis och fixa med resterande för att måltiden skall bli just en Söndags måltid.

Fukten

Först o främst en mening till Kvarnlyckan. Det hjälper inte att skriva om fukt o mögel för att komma upp i dina 2000 besökare under januari månad. Är uppe 1276 besökare fram till o med nu.

Tack alla ni som läser och kommenterar i bloggen, det är kul när någon vill läsa och man inte enbart skriver för sig själv, sen skulle det klart vara ganska roligt om man fick en hälsning från er alla

Maken o jag pratade klart om huset i gårkväll med anledning utav att försäkringsbolagets talesman ringt oss. Vi hade ju helt plötsligt många flera frågor som vi ville ha besvarade innan vi drar i gång med detta stora projekt – att vara utan diskmaskin.

Nä, diskmaskinen är väl det minsta problemet men det vi vet om avfuktning är att man bygger för och transporterar ut fukten via plaströr till någon typ av ventilation. Det går ju inte att dra till köksfläkten, den närmaste då är genom hela köket – vardagsrummet – in på mitt kontor. Kan ni tänka er att där skall ligga ett plast rör? Nä inte jag i heller, så jag hoppas vi har super fel.

Usch det finns så många tankar o funderingar så jag orkar inte riktigt med det, det blir för mycket.

I alla fall så skall maken också ringa till killen som står för avfuktningen för att få helt klart för sig vad som gäller och sen hade vi någon typ av pengafundering som vi skulle ta med försäkringsbolagets talesman.

Jag vet att det kommer att bli bra i slut änden men på vägen dit vill jag gärna ha full koll på läget. Sån är jag.

Dagens väder och dagen i dag

I morse var det -7 grader hemma hos oss eller i alla fall utomhus, det var varmt o gott här inne.

Det ligger en hel del snö i området och det skottas o saltas för fulla muggar. Jag tycker inte om saltet. I går kväll kom plogbilen in om vår gata och maken rusade ut för att få bort firmabilen som står så dumt till och så blev det skottat ordentligt runt omkring den också. Det var första gången denna vinter som jag sett och ens kan ana att det varit en plogbil här, de brukar lysa med sin frånvaro och vi får sköta det själva.

I går efter att all den nya snön hade kommit och innan de fått undan ordentligt var det tufft att vara ute o gå. Ändå var jag ute en runda efter att ha lämnat Liten på dagis och sen fick jag ta med Liten direkt efter dagis på en runda för att inhandla grädde till maten. Det blev ett gympapass som hette duga. Att gå med barnvagn i snömodd var ingen hitt kan jag lova.

I dag var det helt klart bättre när vi var ute på vår runda.

Turen verkar vara på vår sida

Har precis fått ett samtal från försäkringsbolagets ”talesman” i ärendet, fuktskada i vårt hus.

Nu är det klubbat att det är vatten utkastaren som orsakat skadan…………..JIPPIIIIIIIIII

Våra sparade pengar verkar förbli våra. Behöver jag säga att jag är glad för det?????????

Nu skall snart (hur snart vet jag inte) diskmaskinen monteras ut (buäää) och golvet där diskmaskinen stod och en bit runt om skall upp. Hur länge? Vet inte säkert. Kanske två veckor. Fy fabian vad det kommer att se tråkigt ut här hemma o så skall jag diska för hand, måste köpa gummihandskar.  Men det blir nog bra när det är klart.

Syllen ute tar vi vid bättre väder.

Face book

Jag har fastnat i face book. Är uppkopplad hela dagen. Chattar med sådana jag förr annars knappt tänkte på.

Blir frustrerad när jag klickar runt bland vänners, vänners, vänner och ser hur mycket som helst. Ville ha in en profilbild men är tveksam.

Mina tankar i dag

Det är nog inte bara den snögrå himlen som är trist, jag känner att jag inte mår bra i dag. Jag är helt off och väldigt känslig i humöret.

Kanske är det också så att jag är på G med att få familjens förkylning, det känns nog lite så.

Dagens väder

I dag är det betydligt varmare. Vi har -1,5 grader kallt och det snöar.

Genom snön är det betydligt mera trist i dag än i går med klar himmel och sol i massor.

Dagens väder

I morse var det kallt, -15 grader.

Nu skiner solen. Det är fortsatt kallt. Himlen är blå och det är rent ljuvligt där ute.

Bloggens sidhuvud

Det är ju inte längre Jul och min adventljusstake har förpassats till vinden för länge sedan, nu var det dax för bloggen också.

Har inte tagit något mysigt kort på sistone och visste inte vad jag skulle använda mig utav för ett kort så det fick bli originalbilden från WordPress.

Alltså inte jag som är mästerfotografen.

Den Indiska bebisfabriken

Undrans om jag kommer att sitta där i kväll klockan 21.00 och titta på dokumentären som går på kanal 4.

I går var det spårlöst på TV och som vanligt är inte mina ögon torra i slutet när de sökande får träffa sin biologiske förälder. I går sa jag till maken och har sagt till mig själv många gånger, att så öppet som de, skulle jag nog inte kunna krama om min far, om jag fick möjlighet att träffa honom. Nä jag skulle vara för stolt för att släppa honom så nära.

Jag undrar också när grabben är redo för att börja se sådana program. Det vore ju bra på ett sätt, att få se att det finns andra i samma situation, äldre människor än honom som tänker på sina biologiska föräldrar och att det kanske finns en möjlighet någon gång i framtiden att leta upp…

Grabben har börjat o berätta. Han tänker ofta på sina föräldrar i fjärran land. Han saknar dem. Han undrar om hans mamma var snäll mot honom, för han kommer inte ihåg, säger han.

Det är nu det blir svårt. Det är nu man skall hitta alla de rätta orden. O var gång tvingar jag mig själv att fundera efteråt om jag sa de rätta orden eller om jag skulle ha sagt det på ett annat sätt. O var gång är jag tvivelaktig till min insats – visst kunde jag ha sagt bättre och annorlunda.

O varför skall frågorna och tankarna alltid komma i dörren på väg…

Gud vad jag längtar…

…efter sommaren, värmen, solen, lata dagar och semester.

Tittade precis bland sommarens kort. Försöker hitta ett kort på mig, som ser så ut, att jag vågar ha det som profilbild på Face Book. Det är svårt. Jag står nästan alltid bakom kameran i stället för framför och när jag väl står framför så….. nä jag tror inte jag skall dra alla otrevligheter som man kan se på bilden. Jag blir bara så deppig.

Men bland sommarens kort finns helt klart de bättre av mig, kanske mest för att man fått så fin sommarfärg i hyn och håret är ny färgat, dessutom ser jag så lycklig ut på några av dem.

Har hittat ett häftigt kort på maken o mig som grabben tog en dag i husvagnen på en skogspromenad…kanske skulle publicera den…??

Sen vet jag inte om jag vågar? Tänk om man sluppit tänka så mycket…om de kanske söker – det är ju slå lätt.

Får fundera ett tag till…………..men sommar drömmen får gärna stanna kvar ett tag till.

Dagens väder

I dag skiner solen över mig. Det är kallt, många minusgrader. Det glimmar i snön och det är så härligt fint väder ute.

Solens är ju bara så underbar där den lyser men ack vad jag önskat den skulle stå lite högre upp på himlen – så jag slapp se allt dammet här hemma.

Jag o Liten har varit ute på en promenad i dag. Handlat kaffe och dammsugarpåsar. Dammsugarpåsarna har jag letat efter som en dåre, jag tror över allt men inte på hemma plan.

Avundsjuk

Ibland när jag surfar runt bland alla ofrivilligbarnlösabloggar blir jag avundsjuk. Tänk om det funnits bloggar eller hemsidor, då för 100 år sedan när jag började alla mina undersökningar och den fruktansvärda vägen till barn.

Tänk om det funnits bloggar eller hemsidor jag kunnat läsa om hur det är för andra i denna hemska situation som jag befunnit mig i, i så många år. Vad hade det då kunnat göra för mig på min väg?

Så mycket sorg och så mycket känslor jag kunnat få ur mig, så mycket tidigare genom att skriva.

Jag tror jag hade skrivit väldigt mycket. Jag har varit väldigt delaktig i en adoptionsgrupp, innan och efter grabbens hemkomst. Jag har haft en egen hemsida där jag var totalt öppen, helt tvärtom än här på bloggen.

Synd bara att inte familjen, de som verkligen behövde läsa mina tankar och känslor inte tog sig tid att läsa i den, kanske hade de förstått mig och mina känslor och nycker betydligt bättre.

Kanske är det så att jag måste försöka hitta något annat att klamra mig fast vid än dessa ofrivilligtbarnlösa och adoptionsbloggar. Men jag är den ofrivilligabarnlösa adoptivmamman och så har jag identifierat mig sedan 1988 – är det konstigt att jag inte vet hur jag skall leva ett annat liv.

En bättre dag

I dag är en mer allmänt bättre dag för familjen, på alla plan verkar det som.

I morse ville jag i väg med grabben till den ”spolade isen” för att åka skridskor, han ville ha kompis med sig och jag ville att vi skulle åka själva. Han valde kompis och jag o maken tog Liten i vagnen o gick en runda.

Lite middagsmat i magen och nu är kompisen, grabben o maken på väg till isen, för att åka skridskor. Jag sitter här vid datorn när Liten ligger o vilar.

I alla fall så betyder det att vi alla står på benen. Jag mår bra igen, Liten har ingen feber men en näsa som rinner och har en kymig färg som börjar på G och maken är gnällig men tar på sig aktiviteter ändå. Precis som det brukar med andra ord.

Sjuka familjen

I allt detta har jag naturligtvis fått migrän. Har tillbringad en hel del timmar i sängen de senaste dagarna.

Liten och maken har någon typ av förkylning med feber, snuva och värk i kroppen.

Grabben mår ännu så länge bra.

Huset

Ja hur har det då gått med huset och hus trollet?

Jo då, rörläggaren var här prick klockan 9.00, kröp in under huset, så gott det nu går och fixade kopplingen. Precis vad maken o jag pratade om (kanske skall jag bli detektiv). Klockan 10.00 hade jag åter vatten i huset eller snarare i ledningarna där det skall vara.

Migränkänningarna var kvar o jag fick inte gjort så mycket mera den dagen.

På eftermiddagen kom försäkringsbolagets undersökare. Han som skulle söka efter felet. Jag blev nöjd när han tog av sig skorna i hallen, slask vill jag inte ha här inne. Sen går han in i köket, släpper ner väskan (en hård plåt verktygs väska) med en duns och kontors mappen med dragkedja slängs på köksbordet. Jag börjar gå på högvarv. När han så tar fram sina instrument för att kolla av om det finns fukt i golvet, i Allocks golvet vi har lagt, med två fina nålar, bryter jag ihop.

-         Blir det märken i golvet efter det? Frågar jag

-         Inga som du ser i alla fall. Svarar han. (det började krypa längs ryggen på mig av det svaret)

-         Vill man få det undersökt får man också stå ut med lite. Fortsatte han.

-         I fortsättningen vill jag veta innan ni gör några märken och varför, för ännu har inte försäkringsbolaget tagit på sig att betala och reparera här hos oss. Fortsatte jag.

Jag blir så irriterad när hantverkare kommer in på det sättet och liksom sätter sig över mig i mitt eget hem. Visst skall jag vara tacksam för att de kommer o hjälper mig men de skall banne mig vara glada över att jag har valt dem och inte ett annat företag. Man tar liksom av sig hatten och letar upp en jäkla bra service minded sida hos sig själv oavsett om man vill det eller inte när man har ett yrke med andra människor att göra.

Det tog ju inte så lång tid för honom att konstatera att det måste ha varit vattenutkastaren som det funnits små porer i som släppt ut lite vatten då och då under en längre tid. Han tog bilder bakom diskmaskinen, i köket, badrummet, under huset, mm.

En annan sak som jag också blir fundersam över, är när de gör saker som för mig inte är uppenbara och helt utan att förklara för mig. Han går runt i huset, öppnar och stänger alla stängda dörrar, ritar av huset och mäter upp det inne ifrån. Varför inte berätta varför man gör en sak och om det är ok? Varför försöker man inte få husägaren involverad och med i sitt arbete? Hade han sagt något hade jag snabbt och lätt fixat en ritning åt honom. Det finns liksom bara en armslängd ifrån.

I alla fall så känns det ju väldigt bra att vi fick bort vattenutkastaren i tid och vi har liksom själva eliminerat problemet. Maken tycker att golvet inne i köket inte längre är så svällt som det varit tidigare, den nya syllen är inte längre så blöt som den blev då precis när den var ny. Det verkar gå åt rätt håll. Nu väntar vi med spänning på om försäkringen är med oss eller inte.